ANDERS ENGMAN

Steve Woodbury

Steve Woodburys bilder slår som en knytnäve från väggarna. Han är spontanist med stark visualitet och kraftfullhet som signum. Men bilderna är likafullt öppna för den absoluta motsatsen, transcendent stillhet. Det är ett inre och intuitivt måleri kring tillstånd bortom tänkbara motiv.

Woodburys expressionistiska måleri handlar om rörelser mellan det yttre och det inre i människans tudelade fysiska och intuitiva verkligheter. Hans bilder är kompromisslöst abstrakta. Den konstnärliga metoden bestämmer ensam innehållet, och består av fria associationer och omedvetet material. Eventuella motiv skulle skapa distraktion.

Expressionismens fränhet bröt ny mark inom konsten under början av förra seklet. Drömmen om ett ofiltrerat uttryck låg inbäddad också i efterkrigstidens motsvarande våg, den Abstrakta Expressionismen. En arkaiserande modernism, som fick snabb internationell spridning. Konstnärer som Willem De Kooning och Jackson Pollock arbetade dramatiskt och urbant aggressivt. Den senares Spontanism med impulsiva ytor, färgrinn och djärv ritualitet, blev grunden för en radikalt ny uppfattning om komposition och abstraktion.

Spontanismen betydde inte bara nya flödande känslouttryck. Den betydde också att det traditionella motivet såg sin upplösning i en abstrakt sfär, som inte längre var avhängig fäste i “världen”. Och detta accepterades så småningom som naturligt: seendet genomgick en förändring. Den i grunden civilisationskritiska strömningen erövrade med andra ord en andlig (enligt kritiker romantisk) aspekt. I denna dimension var konstnärens målande akt det absolut primära. Det primitiva, rituella elementet knöt samman kropp och själ.

Målet för spontanisten är alltså att genom direkthet förmedla ett kreativt Nu: handens impulser, så ofiltrerade av medvetandet som möjligt. Ett måleri nedkokat till ögonblick och hundradelar av sekunder. Samtidigt inbjöd estetiken till billiga effekter. En del av Spontanismen blev därför intressant på grund av att den gick till extremer, men utan fördjupning.

Woodbury är en sökare. Den första anblicken av hans måleri är dramatisk: improvisatoriska enkla former med snabba penseldrag och sprutande färger. Bilderna består framförallt av sin egen kroppslighet. Denna råa materialitet upprättar direktkontakt, och betraktaren binds fysiskt till tillkomstens akt: bilderna är obönhörligt schamanistiska.

Hans sökande är personligt och existentiellt bortom konstens -ismer. Bilderna rymmer en paradoxal stillhet som kräver tid. Målningarna, som är precis lika materiella som imateriella, tycks vila i sig själva. Men här, på randen av slutenhet och tomhet, väcls ett samtal.

Vi upplever alla plötsliga stunder av fullare livsnärvaro. Men ofta saknar vi medveten förklaring, och avslutar därför samtalet med det inre: förmodligen för att vi saknar instrumenten. Woodbury arbetar med en kil – den pockande stillheten i det frusna ögonblicket.

Woodbury gränsar till Zen-meditation och hypnos (han har praktiserat båda). I en serie målningar, “textscapes”, förenas poetiska ord och intuitivt måleri. Dessa “textscapes” resulterar ofta i en ensam kalligrafisk figur i målningens mitt.

Om vi tilltalar ett träd inleder vi ett faktiskt samtal, och “textscapes” fungerar på motsvarande vis.

Steve Woodburys formlösningar och meditativa konfigurationer är en kontrast mot yttervärldens rum och pragmatiska gripbarhet. Han återkommer i varierade former (förutom i måleriet även i skulptur och poesi) till förhållandet mellan det inre och yttre, ja, mellan det innersta och det yttersta. Det är en transcendent konst. Men bilderna är inte meditationsobjekt utan konst: de har någonting att berätta.

Konsten för samtal bortom ord och bortom bild: sådan är dess logik. Och samtalen kan vara konkreta. Som exempel svävar den lilla figuren i “textscapes” i ett oförklarligt visuellt tillstånd. En sinnlig rymd bortom beskrivningar. Men figuren har likafullt stark närvaro, mänsklig integritet. Och jag får känslan av att Woodbury målar något vackert han faktiskt ser.

© ANDERS ENGMAN